Äntligen är det eviga hemlighetsmakeriet slut.
fyfasen vad jobbigt det har varit för mig att först ge bort våran katt som vi tog hand om
åt mina svärföräldrar.
han blev ju älskad av oss också och som våran lilla bebis.

sen att vi var tvugna att fixa ett nytt hem till honom och sen inte att få berätta det för min sambos
småsystrar har vart jättejobbigt.

för det första så ville jag att de skulle få komma hit och säga hejdå till katten, men de kom aldrig hit
utan ville inte alls säga hejdå eller berätta att han skulle få ett nytt hem då... och då var jag ju tvungen att
fixa allting själv.

det var sjukt jobbigt och jag grät 2 dagar när vi hade lämnat han till sitt nya ställe.
men nu bor han ju på en bondgård mera på landet hos en vän till min familj och har det superbra.

så det är tack vare mig han lever fortfarande.
för mina svärföräldrar kunde inte ha kvar honom så hade inte jag fixat ett hem hos oss de första månaderna
och sen ett nytt hem till honom så hade de skickat han till en veterinär och gett han en avlivarspruta för de kunde inte alls ha kvar han pga vissa orsaker som jag med förstår...

Men inte ska den älskade sötnosen avlivas pga att han inte har ett hem hos oss eller dom.

så allt löste sig ju till det bästa.
men nu är sanningen framme och alla vet nu att han blev hämtattill sitt nya place för ca en månad sedan.
skönt att alla vet sanningen nu så jag slipper ljuga för mathias systar varje gång vi ses. det var bland det värsta jag gjort.

spec om de frågade om katten och då låtsats som att han var hemma hos oss som vanligt. för jag blir ju med ledsen och saknar honom som bara den. världens gulligaste katt.

i miss you so much chipsen..
in my mind always.