varför?
Jag , mamma & min moster var på sjukhuset och fick se mormor i kistan.
de hade gjort ordning henne jättefint och tänt ljus & allt, men ändå så kändes det så hemskt
att hon inte skulle öppna ögonen och finnas igen, i våra liv....
jag la ner ett kramdjur i form av en dalmatin som jag fick av mormor när jag var liten, på den så satt ett rött hundhalsband som våran första dalmatin bella hade på sig, så det var nog 27 år gammalt, & det har jag fått oxå, till min gosedjursdalmatin när jag var liten.
så det kändes passande att lägga hos henne, och så la jag i ett kort som mormor tagit från när jag var ca 6 år gammal, på mig & siska, våran gula labrador.
& så hade jag, mina syskon och mamma skrivit ett varsitt brev som vi la ner & en hjärtkudde som sanna har sytt i skolan.
det var fint att få se henne igen och det var inte alls otäckt.
men det jobbigaste var att det var sista gången jag fick se henne!!!
jag kan inte förstå hur vi ska ta oss igenom det här.
jag behöver ju henne i mitt liv.
jag skulle ge vadsom helst för att få en kram av min mormor fast att jag har fått hur många som helst så vill jag
fortfarande bara ha en sista kram och ett leende & jag vill så gärna höra hennes röst igen.
alla som käner mig vet hur otroligt nära vi stod varandra.
det känns som att jag har förlorat en bit av mig själv eller eg hela mig själv.
vet inte hur man ska göra för att kunna känlycka igen.
eller aptit.
allt är så meningslöst.
tur att jag har min mamma kvar & min pojkvän
nu ska jag dricka kaffe och återgå till att bli nerbäddad i soffan.
jag har fått någon typ av influensaliknande förkylning oxå, som vägrar gå över så ligger nerbäddad i en långärmad grå tshirt, trosor och raggsockor och kollar på min vänner box dygnet runt....
men ska till mamma om ett tag.
sen vet jag inte hur veckan ser ut, men blir nog inte så mycket bloggskrivande dock.
later.
åh lilla Jenny, en gång i tiden blev jag väldigt väldigt arg på min pappa, när han sade "tiden läker alla sår", för jag tyckte det var en sådan klyscha,och ngt väldigt hemskt hade hänt för mig,och jag rasade i vikt och tyckte att hjärtat var i flera bitar (en annan sk klyscha som tyvärr är sann)och jag sade att ngn hade hellre fått såga av en arm på mig eller liknande,det hade känts lättare än vad jag kände då,och jag visste inte hur jag skulle överleva,kände att jag inte längre hade ngn kontroll. Men lyssna, min gamla pappa hade rätt,han hade varit med förr,tiden läker faktiskt alla sår,det blir hemska ärr,men man överlever. Det kommer en dag då man känner att botten är nådd,och nu måste man bara läka. Tiden hjälper och man läker,men man blir förstås aldrig någonsin densamma. Det är vad livet gör med människor,på gott och ont. Håll fast i det du har,och låt stormen dra förbi. (ännu en klyscha) Ingen kan egentligen hjälpa,men de närmaste blir stödet och man kommer varandra närmare i livets svåra stunder. Många kramar till Jenny i er svåra tid från familjen i S.
