Sådär då...
nu har jag genomgått både begravningen och operationen.
det här var nog den värsta månaden i mitt liv.
det finns inga ord för hur ledsen jag är över mormor, och det känns så himla
overkligt att hon är begravd och inte kommer tillbaka mer.
har liksom svårt att fatta att det är sant och tänker jag på det så är jag ledsen
i flera timmar, usch det gör så ont i mitt hjärta.
vad skönt det vore om man inte hade känslor och en hjärna att tänka med.
då skulle man slippa sånt här.
det var verkligen en fin begravning och det var 150 personer där.

men nu har det gått en vecka sedan operationen och några dagar sedan begravningen
och jag är fortf inte något läkt alls, operationssåren har spruckit och börjat vara lite så
jag kanske måste in och få penicilin och kanske sy om...
inte så kul direkt.
men hur lätt är det att återhämta sig från en tarmoperation när mn måste hela tiden
röra på sig och gråta varje dag.
fasiken vilket j*kla år det här är....

när dagen kommer då min chock släpper och jag inser att jag aldrig mer får träffa dig igen
då blir det ännu jobbigare och jag vet inte hur jag ska hantera den här sorgen.
I helgen ska vi hem till ditt hus och plocka ur alla dina ägodelar, det blir tufft. : (

Men just nu så försöker jag vara sängliggandes så mycket som möjligt och ska blogga
och tänka på annat så mycket jag kan.

R.I.P älskade du

det går inte en sekund utan att jag tänker på dig