Förrsten, idag så har vi vart i kyrkan och lyssnat när
de läste upp mormors namn igen & det är alltid
lika jävla jobbigt....
jag går fortfarande runt och tror att hon ska ringa mig vilken
sekund som helst och eftersom hennes bil är hos oss för
tillfället så känns det som att hon är här och hälsar på eller
nått. det är så skumt.
jag har slutat räkna gångerna som jag ringt på hennes mobil för
att jag kommit på något jag skulle berätta...
sen har jag hört hennes röst på mobilsvaret och blir alltid lika
ledsen varje gång..

det är så sjukt orättvist.
LIVET dvs....